Nu är vi då
äntligen framme på Fiji. Det har varit en lång resa med tre flygetapper varav
två av dem på över tio timmar vardera. Det är ju märkligt det där hur den
mänskliga hjärnan fungerar. När jag tidigt i höstas flög till San Fransisco
kunde jag knappt klara den resan, jag var så himla trött när jag kom fram. Om
någon då hade bett mig att sätta mig på ett långflyg igen hade jag bestämt sagt
nej.
Hemma verkade
planen vara bra, att ta sig längst bort så fort vi kunde för att sen spendera
tid där och arbeta oss hemåt i etapper. I går kväll på LAX i kön till
immigrationsmyndigheterna för sedvanlig fotografering och fingertrycksavlösning
samt i kön för att hämta ut bagage som visserligen var incheckat hela vägen
till Nadi, men som amerikanarna ändå tyckte behövde hämtas av mig för att
läggas på ett nytt bagageband 200 meter bort kan jag säga att idén inte alls
kändes lika bra.
Det var jobbigt på plan nummer tre, men vi
lyckades sova en del i alla fall. På något sätt så fungerar det när man är
inställd på att det är så det kommer att bli.
Vet du hur lång
tid vi spenderade i kö på LAX på en vanlig mellanlandning? Det tog oss 2,5
timme att ta oss via inresekontroll, bagagedropp, hämta nya boardingkort,
passera dagens tredje säkerhetskontroll. Hantering av resenärer på flygplatser
är utan tvekan alltid långsammast i USA.
Annars har resan
innehållit följandet strapatser:
· 1. Min
väska fastande i ett konstigt läge, där den varken gick att stänga helt eller
öppna helt, det gick att lägga in och hämta ut saker ur den men inte öppna den
helt, efter lite misslyckat letande efter hjälp på Arlanda bestämde vi oss för
att se om vi kunde fixa problemet i London. Det löste sig bra där.
·
2. Tobbe
glömde glasögonen på planet, men fick hjälp att hitta igen dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar